OVERTHINKING

Jag är en person som övertänker exakt allt jag gör, både små och stora saker. Det kan vara allt från att ta ett glas vatten till en spontantrip någonstans. Tänker på allt som har med saken att göra, planerar, förställer saker som kan hända. Saknerna jag föreställer mig är oftast också de negativa, vilket suger. Tänker direkt på de negativa som KAN komma ur det jag är påväg att göra. Tror att andledningen till att jag tänker på negativa saker istället för positiva är för att jag inte vill ha för höga förväntningar, blir sällan besviken då jag förberett mig för det värsta tänkbara. Men detta tänkande hindrar mig från att göra massa saker av rädsla att det ska bli som jag föreställer. 
Mest efter jag sagt något men också när någon annan sagt något till mig så tänker jag igenom de hur länge som helst. Kan ligga vaken och bara tänka på hur jag istället skulle ha agerat eller vad jag iställer skulle ha sagt.
Detta äter upp mig. 
 
Tror att det började efter olyckan då jag hade ställt in mig på att ha en mysig dag med mina favoriter, mormor och morfar. Men denna dag blev inte alls som jag föreställt mig, den var toppen i början men slutade som värre än värsta tänkbara. Min mormor och morfar lämnade inte av mig hemma på kvällen när vi hittat alla presenter vi skulle, vilket jag hade ställt in mig på det. De lämnade mig och alla andra för himlen, och det var inget jag var förberedd på. Detta var den värsta dagen i mitt liv. Efter detta vill jag veta allt som kan hända ur det jag ska göra, vara förberedd på allt. 
Det har dock gått så långt att jag ibland har svårt att se de positiva som kan komma ur planerna, då jag tränger bort dem för att inte få någon för hög förhoppning överhuvudtaget. För att det inte ska finnas någon chans att jag ska bli besviken. Bara positivt överraskad. 
 
 
 
 
 
 

517 DAGAR

Idag är det 517 dagar sedan olyckan men även 1,5 år sedan på just detta datum. Precis efter olyckan hade både jag och min familj en jobbig period. Både mormor och morfar hade gått bort, jag var svårt skadad och det var mycket att ta in. De första dygnen var jag inte så himla kontaktbar utan sov mest och var hög på medicin, så då var det min familj som hade det jobbigast. Just vid den första tiden visste dem inte ens om jag skulle klara det, vilket måste ha varit fruktansvärt. Att ha sin dotter/syster på IVA utan att helt veta hennes tillstånd..Under den tiden önskar jag att jag kunde sagt till dem att allt skulle ordna sig och att det skulle bli bra igen. Dem var och är otroligt starka och jag beundrar dem för det. När jag senare fick komma till BUS började det jobbigaste för mig, jag skulle bearbeta det som hänt psykist men också träna kroppen för att återhämta mig. Tog ett tag innan jag ville prata med kuratorn om mormor och morfar, även om jag visste vad som hänt med dem, så ville jag inte att någon skulle säga det högt - bekräfta det. En massa träning både fysiskt och psykist ledde till tårar. Men om jag bara kunde ta mig igenom det värsta och kämpa så skulle de bli bättre. Om jag bara kämpade tillräckligt mycket så skulle allt bli bättre igen, jag skulle bli bra för mormor och morfar men även för mig själv. Ett av målen var att kunna gå fram till kistorna på begravningen, lite mindre än två månader efter olyckan. Smärtan var enorm men vinglandes fram med hjälp gjorde jag och sa hejdå. 
 
Av allt detta negativa som hände den 29 juli 2013, mitt kämpande och min vilja har det kommit positiva saker ur. Jag blev både nominerad till "Min stora dag" 2013 av personalen på lundsuniversitetssjukhus som vårdade och hjälpte mig, där jag valde en resa till London som jag, mormor och morfar egentligen skulle gjort i våras.
Min mentor på skolan förslog mig även som Lucia, vilket genomfördes så den 12 december iår bar jag en krona av ljus på mitt huvud. Allt detta har format mig till den person jag är just nu, och gjort mig stark. Alla som hat stöttat mig och funnits vid min sida, ni är guldvärd ni! Jag är oändligt tacksam till dem som hjälpt mig, gjort detta möjligt och sett hur mycket jag kämpat. Ni har gjort allt värt det! 
 
 
VERKLIGEN SÅ HIMLA STORT TACK TILL ALLA!! <3 

EXTRA FAVORIT I GARDEROBEN

Har en massa favoriter i min garderob, och dem kommer i ett annat inlägg senare. Men ett plagg som är en liten extra favorit, är denna tröja med två fåglar. Efter olyckan har det alltid varit två fåglar, duvor med mig ÖVERALLT. Vart jag än kollat när jag varit ute har det funnits två duvor tillsammans med mig. Och det har gett mig trygghet, såg denna tröjan och tyckte att den passade perfekt då det är två fåglar på den. För mig symboliserar den mormor och morfar samt trygghet, vilket är det som gör den så speciell. 
Den är från Cubus.
 
 
Har även en fågel som halsband, som ni kanske ser. 
 

TANKAR OM OPERATIONEN

Nu när jag opereras på tisdag vet jag inte så mycket om själva operationen eller om vad som kommer hända efteråt. Det enda jag vet är att jag blir inskriven imorgon klockan 10 och blir opererad (ifall de inte kommer in akutfall eller en sköterska är sjuk) på tisdag. Väldigt taggad på att få det gjort men sen ändå rädd för hur det kommer bli efter den. Eller ifall något ska gå fel under själva operationen, eller narkosen.
 
Har blivit opererad tre gånger innan och två av dem i Lund. Första gången då jag opererade handen, hade jag dubbelrum. Andra gången efter olyckan, hade jag eget rum. Sista gången var så mycket skönare med eget rum. Att kunna få vara själv när man ville de och inte behöva ha någon brevid sig dygnet runt. Så jag håller tummarna gånger tusen för att jag ska får ett eget rum. 
 
En annan sak är hur det kommer kännas efter operationen. Kommer jag ha jätteont? Kommer det göra lite lagom ont kanske? Hur mycket kommer jag kunna göra själv? När kommer jag kunna gå igen? Hur länge blir jag inlagd?Massa frågor som dessa surrar runder i huvudet och jag vill bara ha svar. Gillar inte att gå ovetande och bara undra utan att få svar.
 
På måndag får jag antagligen reda på allt jag behöver veta, men fram tills dess kommer jag över fundera på dessa saker. 
 
 

NY HÖSTTERMIN

Målet förra året när jag var på sjukhuset efter olyckan var att trotsa vad läkarna sa och vara tillbaka i skolan denna dag. Just denna dag, för ett helt år sedan. 21 dagar mellan olyckan och målet. De flesta trodde inte jag skulle klara "jaja emmie, men vi ses när du är "frisk" nog att komma tillbaka". Under dessa tre veckor kämpade jag, lärde mig gå på nytt och lärde mig hur mitt liv skulle se ut de närmsta månaderna. Många gånger ville jag ge upp, men min envishet tog över och det gjorde att jag var i skolan samma dag som vi startade. Jag kom försent och gick innan de andra eftersom jag inte kunde sitta så länge, men jag var där och jag hade nåt mitt mål. 
 
Idag är detta ett år sedan och jag är taggad. Taggad på att börja igen, börja på "riktigt". Förra höstterminen var jag borta från skolan halva tiden - då jag egentligen var sjukskriven. Nu när jag så återställd jag kan bli, är jag redo för att börja och göra nian grym.
Med detta säger jag - ge inte upp och lycka till alla ni andra som ska tillbaka till skolan idag!!
 
-Utanför sjukhuset förra året, innan det bar av mot skolan!!

KEEP YOUR EYES ON THE ROAD


11 MÅNADER

- 11 månader sedan ni försvann. 11 månader sedan livet förändrades totalt. 11 månader av sorg och saknad. 
11 månader av hårt kämpande och envishet.

ÅNGRAR NADA

Det känns som om jag har börjat få ett litet avslut på det hela nu på sista tiden, börjat acceptera det men har fortfarande inte fattat vad som hänt men på något konstigt sätt ändå accepterat hela olyckan och livet efter. Denna händelsen har gjort mig så himla mycket starkare och lärt mig en massa. Har dock blivit mer tillbacka dragen med mina känslor och vill inte visa för mycket vad jag tycker, vilket inte är så bra.Vet inte varför det blivit så men måste få bort det.

Jag ångrar ingenting, absoulut ingenting om olyckan. Jag var nära att säga till mormor & morfar att jag inte ville  följa med dem utan vara med kompisar istället. Vilket jag är sååå glad att jag inte gjorde. Tänk er att det sista jag sagt till dem vara att jag hellre velat vara med mina kompisar än dem. hemkst. Är så himla glad ändå att jag var med dem in i det sista och ångra ingenting av det. Hade jag nu i efterhand fått välja så hade jag fortfarande följt med dem, för  jag var med dem in i det sista. Tillbringade deras sista tid med dem. Vi skrattade & hade det hur mysigt som helst. Men samtidigt tänker jag att om jag inte varit med kanske det inte hänt, förstår ni ? Morfar hade kanske blivit sjuk när bilen var stilla eller när dem var på ett café eller något. 
Jag älskade dem så så himla mycket & jag vet att dem älskade mig suer mycket med. Det går inte en dag då jag inte saknar dem, och jag vill bara ha dem här. Vill berätta ALLT för dem, vill att dem ska få veta allt som händer och allt jag är med om. Dåligt som bra.
Dem är mina ängar, hjältar, skyddsänglar & mina absoluta favoriter. 
 
- Så fina och underbara människor, älskar er mest av allt..allt allt allt!

KRYCKOR, LAGT RULLAN.

Så igår hackade hela min dator sig så kunde inte gör något på den...åhh. Men idag så är den fit for fight igen. iallafall så la jag rullan igår. Så grymt. min lärare hade fixat en lite fest, mingel på första lektionen. Och det var så himla härligt, och hon är helt jäkla underbar. Iallafall så var det konfetti, ballongen, serpentiner, läsk osv. Tror ärligt att alla lärare på skolan har gått fram till mig och sagt "gud va kul att se dig på benen, hur känns det ?" med deras egna twist....haha. Det känns iallafall bra men jobbigt. Har haft mjukis/flowiiiiepants i mer än fyra månader nu i rullan. Känns så sjukt obekvämt med jeans nu..haha men samtidigt så vill jag ha det nu sista veckan för att jag kan. efter skolan så följde maja hem och vi gjorde inget speciellt. 
Skulle iallafall fixa till det med vita jeans och skjorta igår, och därför ta outfit bilder...men det gick inte bra ahhahaha. 
Hade iallafall ett par vita slitna jeans och en jeans skjorta med detaljer på moi.
till er som vill veta varför jag haft rullstol och nu har kryckor kan ni läsa om det här - HÄÄÄÄR!
 
- Hur dåliga bilder som helst, men ändå. 
 
 
 

MORFAR ♥

Idag så fyller även min morfar 67, eller skulle ha fyllt. Saknar honom något så enormt och önskar verkligen att han och mormor skulle varit här och firat denna dagen med oss. Kan verkligen inte fatta att det är lite mer än fyra månader sen olyckan, då ni åkte tillbaks till himmeln.
 
Vill bara att du ska veta att ingenting av det som hände var ditt fel, och att älskar dig. Vill inte att du ska ta på dig skuldkänslor till vad som hände mig & mormor för att du kunde inte göra något åt det. Jag återhämtar mig riktigt bra och hoppas ni ser det och jag vet att ni är stolta över mig. Hundarna har det bra & huset överlevde stormen.Är så otroligt tacksam öevr allt jag fått uppleva med dig & allt du gjort för mig. Vill också att du ska veta att jag kom med till Skottland på konfirmation, och ska försöka uppleva något av det ni inte hann göra.
Morfar, jag mår bra.
Älskar & saknar dig så sjukligt otroligt, Moffe.
 
 

Stel & har ont

Fick lite sovmorgon idag då jag började med bad klockan nio. Badar ju dock i lund så fick bara en ytterst liten sovmorgon. haha. Direkt efter badet åkte jag till sjukgymnasten här hemma och tränade. Har sjukt ont i hela min kropp och är super stel så tränade bara lite och lätt. Igår fick jag ju en tejp på min nacke/rygg som jag idag även bytade då den lossnat. Kom till skolan på lunchen och det var faktiskt god mat, soppa. På engelskan jobbade vi med filmerna och sen på spanskan var vår lärare inte där så franska läraren fick hålla koll på oss också. Vi skrev först en dialog i grupper som vi sen läste upp för en annan franskgrupp, och dem gjorde samma sak. Sen lärde vi dem lite viktiga spanska ord, och tvärtom. På elevensval där jag har hemkunskap gjorde vi mackor med saltade gurkor och färsost. haha sen drack vi te till det på långbord. Sluade sen och taxin körde mig hem. Idag var ju sista skoldagen denna veckan. Sticker ju till ullared imorgon, hahaha. Har bara suttit vid datan och kollat olika vines på facebook men ska packa och sen plugga. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
- Gamla camwow bilder..

Första stegen efter olyckan

Den 6 augusti kom min sjukgymnast och sa att jag skulle testa att går. Var nervös, taggad, rädd & glad. Hade hört att benen skulle knacka och göra ont så blev riktigt rädd.

Bara att kunna sitta upp på sängkanten var en upplevelse, underbart. Hade varit sängliggandes i över en vecka innan, inte kunnat/fått röra mig överhuvudtaget. Nuddade golvet med fötterna och det var en befrielse. Så himla skönt. När jag skulle ta mina första steg hade jag hjälp av min arbetsterapeut, min sjukgymnast och ett höj/sänkbart gåbord. Fick trycka mig upp med hjälp av mina armar. När jag sen väl stod upp var det verkligen så häftigt. Att lära sig gå på nytt. Benen ville inte sammarbeta och det gick trögt. Tog småsmå steg, men dem var steg och dem var så fantastiska. Blev genomsvettig, yr, andfådd - känslan när man sprungit lite mer än vad man egentligen orkar. Men shit va häftigt. Redan dagen efter kunde jag gå ut till korridoren, sen fick jag sätta mig ner och dricka.

Bara den känslan att man inte kan gå var hemsk och när man sen väl kunde var det underbart, även om man behövde hjälp. Har alltid innan tagit det förgivet, det är väl inte så svårt att gå ? Men värdesätter verkligen det nu, även om jag inte kan gå som innan ännu och sitter i rullstol så är jag på god väg. Värdesätter verkligen alla små saker som jag innan tagit förgivet som tex gå, klä på mig osv. Den första veckan kunde jag ju verkligen inte göra något själv. Det var fruktansvärt. Såg att mitt glas stod på bordet bredvid mig men jag var tvungen att be någon annan att hämta det för jag själv inte kunde. Det var verkligen riktigt jobbigt men ändå något som alla borde tänka på att det så snabbt kan ändras. Jag trodde jag skulle handla presenter till min mamma & lillebror men så blev det ju inte. Så ta inget förgivet & tänkt på att de små "självklara" sakerna kan vara det svåratse egentligen.

 

Sjukhuset idag

Var i skolan tidigt även idag och sen hem. Pluggade lite och åt choklad. Lite i två åkte jag till sjukhuset för att bada & sen till kuratorn. När jag badade så kom Linnéa en stund lch pratade när hon ändå va på sjukhuset. roligt! Efter kuratorn åt jag lite och sen vidare till ett möte med andra reumatiker som varade till halv sju. Vi pratade om lite allt möjligt & doppade händerna i paraffinbad. Fem timmar på sjukhuset, Check. Pappa hämtade mig och när vi kom hem åt jag lite ris och sen åkte och handlade. Sitter nu och kollar på tv och ska snart sova, har varit såå sjukt trött dom sista dagarna.

- hehe lite trollface på "joey" .

Vad som verkligen hände

Detta är då detta inlägget där jag kommer skriva om vad som verkligen hände den 29 juli, vad som hände efter och allt där om kring. Skriver mer om BUS tiden senare, annars blir inlägget alldeles för långt. Jag bröt båda lårbenen, båda benen i vänster handled, mitt vänstra nyckelben, fick sprickor i bäcknet, tappade en benflisa från höften, min bröstkorg m´blev ihop tryckt, skadade två kotor i ryggen och en i nacken. Fick muskelbristning i hela magen och bränmärke på hals och mage. 
 
Det som man kan läsa om i tidningen är att vi krockade med en traktor på 108an vid nevis hög, och att min mormor och morfar avled direkt

Jag vaknade vid halv 9 för att sedan mormor och morfar skulle komma vid 10 och hämta mig för att handla presenter till min mamma och bror. Vi åkte först till olssons basar för att kolla på ett trädgårdsmöbelemang mamma ville ha, som var slut. Så mormor köpte lite formar och koppar, sen åkte vi och fikade/åt lunch. Vi åt först mackor & sen glass. Sen åkte vi vidare och jag somnade.
 
Vaknade sen upp efter krocken. Kallade på både mormor och morfar men ingen av dem svarade. Båda satt helt orörligt. Tittade ut genom mitt fönster och såg en man prata i telefon i ren panik. Jag kunde knappt fatta vad som hänt, men var ändå klar i huvudet. Båda dom främre krockkuddarna var framme och det låg glassplitter överallt. Hela min vänsterhand var bucklig och mina ben inut i benen gungade runder åt olika håll när jag försökte röra mig. Panik. Men konstigt nog så var det som gjorde ondast bränmäket från bältet över halsen. Lixom vad kommer hända med mig ? kommer jag bli återställd ? har jag skadat nacken/rygg ? herregud.
 
Efter en stud kom en kvinna fram till mig och pratade, hon heter Anne. Hon frågade vad jag hette, satt och pratade med mig, kollade så jag kunde röra mina fingrar och tår osv. Hon pratade med mig hela tiden för att jag inte skulle tappa medvetet. Hon var så otroligt snäll och vet inte vad som hänt om hon inte kommit, paniken hade säkert tagit över. Det enda jag kommer ihåg är att jag sa att jag hette Emmie med ie, att vi båda hade reumatism och att jag kunde säga mammas nummer till någon annan som var där. Så himla glad att jag har fått kontakt med henne nu efter olyckan. Eftresom att jag själv inte vet allt som hände & vet inte om det jag tror jag vet är sant. Så så glad att du kom fram och att det just var du, Anne. ♥
 
Där var många som stannade och gick ur sina bilar men bara sprang runder. Det var någon som hade filmat mig och Anne när vi pratade och lagt ut på internet. Det var det första mormors arbetskompis såg...sjukt. Sen var det en på aftonbladet som la ut en bild i tidningen där registreringsskylten var med, och så hade någon skrivit under vilken adress den tillhörde osv. Hur sjukt är inte det ? Blir riktigt jävla förbannad. Och svaret mamma fick när hon ringde dom var "lilla gumman, han är ny." 
 
Pappa var närmare olyckan än mamma, så mamma ringde pappa och han körde dit så snabbt han kunde. Pappa kom och såg en gigantisk traktor med två vagnar och framför stod en massa ambulanser med räddningspersonal. Han kom fram och sa att allt skulle bli bra och fick sen gå där ifrån. Anne fick också gå, så kom det en räddningstjej och pratade istället. Fick en stor plast över mig och dom började bryta sönder bilen för att få ut mig. Först tryckte dom "Ut" bilen för det hade blivit lite ihoptryckt. Bara det att när mitt ben inte fick stöd av passagerarsättet gjorde det sååå ont! Satt i bilen i 1,5 timme innan dom fick ut mig. Försökte först att dr ut mig genom dörren men det gjorde för ont. Så dom gjorde bilen till en cabbe och lyfte ut mig den vägen istället. Fy föör vad det gjorde ont, benen knackade och jag skrek.
 
Dom lyfte ur mig ur bilen och la mig på en bår på vägbanan, spände fast mig, gav mig en nackkrage och in i ambulansen. Pappa åkte med i ambulansen och mamma kom till akuten. När jag kom till akuten stod 18 läkare och väntade på mig, en som var med på olyckan sa allt dom upptäckt och vad jag varit med om. Dom klippte av mig mina shorts och t-shirt för jag var så svullen överallt, jag fick en katet & dom började undersöka. Efter dom hade undersökt mig på akuten så åkte jag upp och rötagade hela kroppen i vanligröntgen och magnetröntgen.
 
Sen iväg till IVA (intensivvårdsandelningen) där jag sen fick tillbringa natten med benen i sträck. Fick en slang ner genom näsan till magen för att tömma den. Dom drog ut benen med tyngder och uppkopplad till en maskin som kollade så att allt var bra. Klockan 09 dagen där på åkte jag in och opererades i 7 timmar. Dom opererade in 36 cm långa titanstavar i båda lårbenen och en platta i ena benet i handleden. Sen tillbaka till IVA för ännu en natt. Mina värden var höga men en stund efter om startat musik sjönk alla...haha. Dagen efter det röntgades jag igen, maskinerna klyddade och när jag var klar och kom till BUS (barn och ungdomssjukhuset) kom dom på att dom glömt röntga min hand så iväg igen. 
 
 
// bild på mitt högra lårben förre och efter operationen //
 
 
 

om jag bara kunde

Tänker ofta tankar i stil med "åhh imorgon får jag ta en outfit bild från ovan" , "nä, nu måste jag verkligen städa rummet" eller "ska jag inte ta mig i kragen och springa en runda". Men sen komemr jag på att jag kan inte göra något av det..trodde aldrig att jag skulle längta efter att få städa och fixa mit rum men de gör jag..viiill så gärna! Höll på att träna innan för att få upp min usla kondition och kom en bit men sen rasade allting, får börja om sen. Visst jag kan kan fota outfit bilder från ovan, men ur snyggt blir det egentligen ? Vill ju ta en fin nu när det är lite höst men löv i höstens färgen på marken och en höstig outfit. Men kan ju typ bara ha mjukis så sådär super fint är mina outfits ju inte. Men okej ska inte klaga, kommer ju trots allt kunna göra alla dessa sakerna om några månader. Tycker såå hiimla synd om dom som aldrig kommer kunna det, och har det såååå mycket värre än mig.    

The big news!

Okej du, the big news är...att min nackkrage är av! anledingen till att jag inte kunde säga det förens nu var för att de skulle vara en lite surprise i skolan idag. Men nu är de sagt, skrivet ? haha men anyways har precis ätiti och ska forsätta med plugget. Hade data-temadag idag när jag inte var där så får göra uppgifterna hemma istället. Nu ska jag snart, gå till hemköp och plugga español.kraaam!




the reason

har varit helt bort kopplad från bloggen nu ett tag för att jag inte riktigt haft tid och lust att helt enkelt blogga. den 29 juli var jag med i en olycka utanför staffanstorp där jag åkte med min mormor och morfar där vi krockade med en traktor. både mormor och morfar omkom direkt och jag blev skadad. som tur var så sov jag när det hände så hela kroppen var avslappnad. jag bröt båda lårbenen, båda handledsbenen i vänster hand, mitt bäcken på tre ställen och mitt vänstra nyckelben. skadade två kotor i ryggen och en i nacken. tappade lite benbitar från höften, fick en muskelbristning i magen och bröstkorgsbenen blev helt intryckta. och brännsår av bältet på både mage och hals. låg först inskriver på IVA i två-tre dagar och sen BUS i tre veckor. kommer skriva mer om det sen, men ville bara att ni skulle veta andledningen till varför jag inte bloggat på ett tag.  
skulle varit i Stockholm egentligen den 8-14 augusti därför har det kommit två tidsinställda inlägg under den perioden.
 
// bild från i somras //
 
 
 
 

RSS 2.0