Den 6 augusti kom min sjukgymnast och sa att jag skulle testa att går. Var nervös, taggad, rädd & glad. Hade hört att benen skulle knacka och göra ont så blev riktigt rädd.

Bara att kunna sitta upp på sängkanten var en upplevelse, underbart. Hade varit sängliggandes i över en vecka innan, inte kunnat/fått röra mig överhuvudtaget. Nuddade golvet med fötterna och det var en befrielse. Så himla skönt. När jag skulle ta mina första steg hade jag hjälp av min arbetsterapeut, min sjukgymnast och ett höj/sänkbart gåbord. Fick trycka mig upp med hjälp av mina armar. När jag sen väl stod upp var det verkligen så häftigt. Att lära sig gå på nytt. Benen ville inte sammarbeta och det gick trögt. Tog småsmå steg, men dem var steg och dem var så fantastiska. Blev genomsvettig, yr, andfådd - känslan när man sprungit lite mer än vad man egentligen orkar. Men shit va häftigt. Redan dagen efter kunde jag gå ut till korridoren, sen fick jag sätta mig ner och dricka.

Bara den känslan att man inte kan gå var hemsk och när man sen väl kunde var det underbart, även om man behövde hjälp. Har alltid innan tagit det förgivet, det är väl inte så svårt att gå ? Men värdesätter verkligen det nu, även om jag inte kan gå som innan ännu och sitter i rullstol så är jag på god väg. Värdesätter verkligen alla små saker som jag innan tagit förgivet som tex gå, klä på mig osv. Den första veckan kunde jag ju verkligen inte göra något själv. Det var fruktansvärt. Såg att mitt glas stod på bordet bredvid mig men jag var tvungen att be någon annan att hämta det för jag själv inte kunde. Det var verkligen riktigt jobbigt men ändå något som alla borde tänka på att det så snabbt kan ändras. Jag trodde jag skulle handla presenter till min mamma & lillebror men så blev det ju inte. Så ta inget förgivet & tänkt på att de små "självklara" sakerna kan vara det svåratse egentligen.