Det känns som om jag har börjat få ett litet avslut på det hela nu på sista tiden, börjat acceptera det men har fortfarande inte fattat vad som hänt men på något konstigt sätt ändå accepterat hela olyckan och livet efter. Denna händelsen har gjort mig så himla mycket starkare och lärt mig en massa. Har dock blivit mer tillbacka dragen med mina känslor och vill inte visa för mycket vad jag tycker, vilket inte är så bra.Vet inte varför det blivit så men måste få bort det.

Jag ångrar ingenting, absoulut ingenting om olyckan. Jag var nära att säga till mormor & morfar att jag inte ville  följa med dem utan vara med kompisar istället. Vilket jag är sååå glad att jag inte gjorde. Tänk er att det sista jag sagt till dem vara att jag hellre velat vara med mina kompisar än dem. hemkst. Är så himla glad ändå att jag var med dem in i det sista och ångra ingenting av det. Hade jag nu i efterhand fått välja så hade jag fortfarande följt med dem, för  jag var med dem in i det sista. Tillbringade deras sista tid med dem. Vi skrattade & hade det hur mysigt som helst. Men samtidigt tänker jag att om jag inte varit med kanske det inte hänt, förstår ni ? Morfar hade kanske blivit sjuk när bilen var stilla eller när dem var på ett café eller något. 

Jag älskade dem så så himla mycket & jag vet att dem älskade mig suer mycket med. Det går inte en dag då jag inte saknar dem, och jag vill bara ha dem här. Vill berätta ALLT för dem, vill att dem ska få veta allt som händer och allt jag är med om. Dåligt som bra.